Europa vill nu öka sitt försvar, men vem bestämmer det i slutändan?

Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 22.4.2025 kl. 15:48 CEST. Observera att den automatiska översättningen av innehållet för närvarande endast täcker den text som visas här och kan innehålla fel. Du kan ge feedback gällande kvaliteten på översättningarna och eventuella fel här.

De europeiska länderna vill öka sina försvarsutgifter till 3 % av BNP och vid behov även över det. Det innebär hundratals miljarder euro i extra pengar. Med tanke på de svaga tillväxtutsikterna och skuldbördan i flera medlemsländer är det en utmaning på kort sikt att hitta ytterligare finansiering. Liksom med andra statligt ledda investeringar kan avsaknaden av en smart och konsekvent strategi på längre sikt bli ödesdiger. Europa behöver politiskt ledarskap, men utöver nya satsningar även försvarspolitiskt ledarskap: någon som kan samordna gränsöverskridande militära projekt och hålla regeringarna på rätt spår. Det är lättare sagt än gjort.

Jag läste nyligen en kolumn i Reuters som träffande lyfte fram problemen inom den europeiska försvarsindustrin, främst underprestation. Texten tog upp hur regionens försvarsindustri är splittrad längs nationella linjer och är småskalig i förhållande till USA. EU-länderna använder endast 4,5 % av sina gemensamma militärbudgetar för forskning och utveckling – procentuellt sett är detta en tredjedel mindre än USA. Dessutom är vi beroende av import, som står för 75 % av de europeiska militära anskaffningarna.

Nu har man under hotet från Ryssland vaknat upp till bristen, och miljarder satsas på försvarsutgifterna. Fortfarande saknar dock Europa en ledare som kan förena de splittrade ländernas egna försvarsplaner och säkerställa att Storbritannien, Frankrike, Tyskland och andra stormakter effektivt riktar sina resurser och undviker onödiga överlappningar.

Var skulle man då börja leta efter ledarskap? Inte åtminstone inom EU, eftersom det automatiskt skulle lämna Storbritannien och Norge utanför diskussionerna. Dessutom finns det även inom EU motsättningar: en del EU-länder är ovilliga att öka sina försvarsutgifter antingen för att de leds av personer som lutar åt Ryssland (Ungerns premiärminister Viktor Orbán), eller för att de vill vara neutrala (Österrike och Irland). Reuters kolumn föreslår därför att ett bättre alternativ vore en ny, officiell organisation, ett slags mindre Europa-centrerat Nato: en koalition som skulle inkludera de EU-länder som är överens om hotet från Ryssland samt Storbritannien och Norge.

Ytterligare ett argument för en ny försvarskoalition är att talen på nationell nivå har omsatts i handling mycket trögt. Trots de avgivna löftena saknar Ukraina fortfarande viktig materiel för sitt försvar. Militärutgifterna har ännu inte ökat, och försvarsföretagen väntar fortfarande på verkliga beställningar innan de bygger ny produktionskapacitet. EU skulle nu dessutom ha ett gyllene tillfälle att hjälpa Ukraina mitt i kriget genom att göra försvarsindustriella beställningar i landet. The Economist nämnde i en nyligen publicerad ledare att Ukraina har egen kapacitet att producera försvarsindustriella produkter till ett värde av 35 miljarder euro i år, och ytterligare investeringar skulle göras, bara det kom beställningar även från utlandet. Ett annat alternativ vore att grunda samriskföretag med Ukraina för att utveckla försvarsindustrin.

Bristen på en gemensam linje är dock besvärande: Reuters kolumn nämnde som exempel frågor om huruvida värnpliktsarméer har en roll i Europas försvar och vilka typer av utrustning som bör prioriteras: drönare eller jaktplan, kärnvapen eller konventionella styrkor, ubåtar eller stridsvagnar? Dessutom kräver den fortsatta konsolideringen av den europeiska försvarsindustrin en knuff uppifrån.

Den europeiska försvarsindustrin har mycket att erbjuda, men om ledarskapet saknas kan slutresultatet bli en flopp.